Jag kommer aldrig att ta studenten.

Jag kommer aldrig känna glädjen i att lägga skolan bakom mig, och sorgen att inte längre ha klasskamrater som förgyller ens dag och hjälper en att orka med alla dåliga lärare och det skitiga betygssystem och allt annat.

Jag är en av dom som föll bort. Som inte klarade pressen och stressen och förväntningarna.

 

Jag kommer aldrig att springa ut från skolan i en vit klänning, ett leende på läpparna och hålla i min studentmössa så att den inte flyger av. Inte se min släkt stå där stolt med tårar i ögonen och en skylt där bilden säkerligen är antingen när jag var liten och drog ut kökslådorna så att jag hamnade under dom, eller när jag hade ett durkslag på huvudet och försökte äta en kräfta. Skal och allt.

Den där ofattbarliga glädjen och känslan av frihet.

 

Istället föll jag genom sprickorna.

Det var 14 år sen allt det här började.

Det var 14 år sen som jag för första gången kände att jag inte ville existera.

Och nu är jag här. Kämpar. Vill ge upp. Fortsätter kämpa. Bryter ihop. Dricker. Tar mig samman och kämpar.