Post-traumatic stress disorder.

 

"Kriterierna för PTSD misslyckas med att fånga in några av de viktigaste egenskaperna hos dem som blivit traumatiserade till följd av misshandel eller övergrepp av en person som de står, eller stått, känslomässigt mycket nära, och till vilken de befunnit sig i beroendeställning. Dessa faktorer inkluderar (känsla av) fångenskap, psykologisk fragmentering, förlust av känslan av personlig säkerhet, förlust av tillit och självkänsla, liksom tendensen att bli återtraumatiserad (retraumatiserad), och viktigast av allt, förlusten av känslan av att ha ett sammanhängande eget själv, av att vara en egen sammanhållen person. Det är just denna förlust av känslan av att ha ett sammanhängande eget själv, och den därpå följande symtombilden, som allra tydligast särskiljer komplex posttraumatisk stress (C-PTSD) från ”enkel” posttraumatisk stress (PTSD)."

 

Det här lider jag av. Komplex PTSD.
Det känns lite konstigt på tungan, som om att det inte alls är mitt tillstånd. Ändå känns det så rätt när min psykolog pratar med mig om det. Att avskärma mig från känslor, från närhet. Att ha svårt att hantera agressionen, att inte kunna lita på någon. Att se på allt som hänt som om det är en film, något som hänt en fiktiv människa. Inte mig.

 

Jag har varit med om folk som undrar hur jag kan skämta om det jag har varit med om, som mitt (allvarligaste) självmordsförsök när jag fick åka ambulans till sjukhuset och spenderade natten på IVA med en blodtrycksmätare som gick igång var tionde minut och gjorde det omöjligt att somna.

Svaret?
Det känns så overkligt att det verkligen var jag.

 

Lite orealistiska för mig.

Min psykolog fick mig att tänka tillbaka på dom tre värsta upplevelsarna jag haft, och det slutade med att jag satt och grät. Kunde inte förstå att det faktiskt hade hänt mig, att det var på riktigt.

Kände hur halsen ströps åt, hur jag kippade efter luft som den där gången för länge sen. Kände av repen på varje ställe jag varit fastbunden. Med hopprep, av alla saker.

Killar i unga år utan någon som helst aning om vad dom gjorde, men hemskt var det.

Läraren som sa att "dom retas bara lite med dig för att dom gillar dig", men jag som trott att jag skulle dö där och då. I skogen som tillhörde skolgården, fastbunden till ett träd. En snara runt halsen som sakta spändes åt så att jag inte kunde få luft.