133
Om jag säger att jag vill dö, då blir jag förmodligen tvångsinlagd på psyket.
Vilket säkerligen kommer leda till min död. Eller andras. Vem vet.
Sanningen är att jag är trött. Jag är så trött att jag inte kan sova, så att jag inte kan vara vaken, så jag lever i ett mitt-i-mellan utan slut. Trött på att försöka, på att öppna ögonen. Helt jävla slutkörd.
Jag har inte träffat en enda människa jag kallar vän sen i mitten av December.
Det har kommit till en punkt att jag inte vet hur man är vän. Egentligen visste jag nog aldrig det. Var inte gjord för att ha människor omkring mig. Trodde att jag var gjord för att skriva men jag insåg att ord inte räcker till och jag vill inte kompromissa sönder mina tankar och förstöra hela meningen.
Så vad har jag kvar?
Jag vill se världen. Jag vill se allt, göra allt, röra allt, leva för stunden, i ögonblicket.
Jag vill se världen. Jag vill se allt, göra allt, röra allt, leva för stunden, i ögonblicket.
Men mina tankar drar ner mig. Läste någonstans att man inte drunkar genom att hamna i vattnet, man drunknar genom att stanna där. Det är som att jag trampar vatten medan resten av omvärlden sitter i livbåtar runt mig och skrattar. Och jag drunknar. En liten del av mig dör mer och mer för varje dag som går.
Jag har gjort det här så länge, klart att jag inte kan tänka mig något annat. Jag vet inget annat. Jag känner bara till känslan av att få huvudet nertryckt under vattnet och försöka kämpa emot det.
Det blir inte lättare med tiden. Det blir tyngre. Ännu mera demoner som drar i benen. Löften om att bli fri, det ständiga viskandet om att släppa taget.
Och när jag tvingas gå ut i det här samhället är det alltid med handen på min kniv, rädd för mitt liv, rädd för honom. Rädd för att jag är fysiskt svagare än honom, annars skulle jag droppa honom på direkten, kniven mot strupen.
Romantiker säger att dom vill "bli tagna med storm" och jag klarar inte av att vara i närheten av män längre. Våldtäktskulturen fick mig att tro att det inte var mot min vilja, men blodet jag tvättade bort vittnar om en annan historia.
Det finns inget kvar för mig här.
Jag tror inte att jag har några vänner kvar. Ingen familj. Inget alls.
Men jag kan inte ta mig härifrån så jag dränker mina sorger i alkohol och låtsas som om morgondagen kommer att vara bättre än det helvete idag är.