128 // The power of makeup
Jag vet inte hur länge det har pågått.
Jag kommer ihåg för ett x antal år sen när jag bodde hos mamma att vi åkte in till akuten på kvällen för att jag trodde att jag skulle dö, av vad kommer jag inte ihåg men ont som fan hade jag. Och jag upprepade för mig själv i mitt huvud att om jag överlevde så skulle jag sluta. (Har jag nämnt att jag är hypokondriker?)
Det var år sen.
Att tro att jag skulle dö men sedan, såklart, överlevde hjälpte inte. För tvångstankar sitter djupare än så.
Dermatillomani, ett uttryck jag läste om för bara några veckor sen. Men det förklarade så mycket. Varför jag inte kan sluta riva upp huden runt naglarna. Varför det på senare tid gått över till mina ögonbryn också. Kan sitta med en pincett i timmar, försöka att dra ut hårstrån som inte ens växt utanför huden.
Det där är jag utan smink. Utan redigering. Utan något som döljer såren jag har. Det är så sjukt jävla jobbigt och jag hatar att gå med naket ansikte.
Utan att dölja det. (Sen att jag absolut älskar smink spelar också in)
Den senaste veckan har jag gått med bara concealer istället för full make med foundation och puder och allt möjligt, för att försöka känna mig mer bekväm med att det inte är helt täckt, men oftast slutar det som idag. Full face on.
Båda bilderna är från idag, några timmars mellanrum. Och båda är helt oredigerade. Men när jag har smink på mig ser man inte.
Jag jobbar på det, jag lovar.