64 // Kom galenskap, kom svart
Jag hoppades alltid att någon annan kunde rädda mig.
Att någon annan kunde dra ut mörkret inom mig. Så att jag slapp det liksom. För helst ville jag inte ens erkänna att det var där, att mitt hjärta hade ersatts av ett svart hål som drog åt sig allt bra och förstörde det.
Så ofta förstörde jag det bra medvetet, så jag slapp undra vad jag hade gjort fel. Då visste jag.
Jag har svårt för det där att lita på folk, är så van vid att jag fäster mig och öppnas en avgrund under mig.
Jag kan ligga och gråta i dagar för att jag är rädd för att alla ska vakna upp och inse att dom hatar mig. Att jag inte är bra nog. För jag är aldrig bra nog, oavsett vad jag gör så duger det aldrig. Inte för någon.
Jag är alltid sistahandsvalet. Alltid den som inte riktigt passar in, alltid lite utanför sådär. Oftast är det inget folk gör medvetet, inget speciellt sätt dom beter sig på men det blir så. Och jag är van. Men så jävla trött.
Då kan det hända saker som imorse.
Varit ute hela natten, börjat tänka mer och mer på all skit i mitt liv tack vare min psykolog, och brände alla pengar jag hade. För att bli full. För att bli glad. Och sen lite piller på det.
Jag har ett problem, det vet jag. Alkohol och vilka piller jag än kommer över är något jag tar till alldeles för ofta, en slags flyktväg för att slippa all ångest som gör sig påmind i situationer där jag känner den där snaran runt halsen igen.
Och sen kommer det här att jag måste sluta röka för att jag inte har råd.
För att dra in det där giftet gör så att snaran känns lösare. Men det är inget folk vill förstå.
