81
Pendeltågspoesi från igår.
Jag har nog aldrig velat vara vacker.
Jag har aldrig velat vara tjejen i "what makes you beautiful" eller alla andra poplåtar som handlar om drop dead gorgeous-tjejer. Tjejer som får människor att kolla en extra gång, tappa hakan eller bara stirra.
Visst, jag är väl smått kär i mig själv på grund av hur snygg jag tycker att jag är, men jag har aldrig velat att andra ska tycka det. Det är liksom inte det jag vill att folk ska komma ihåg när dom tänker på mig.
Jag vill att dom ska minnas mina ord, hur jag kunde måla hela världar med några simpla meningar.
Hur jag kunde få dom att känna när dom läste mina texter.
Hur påläst jag är och hur villig jag är att strida för det jag tror på.
Hur jag kämpade hela mitt liv för att kunna dö av hög ålder istället för självmord i 20-års åldern.
Hur smart, stark, ivrig och rolig jag var.
Jag vill kunna lämna den här världen och veta att jag gjorde ett intryck.
Inte nödvändigtvis på hela världen, men en människa åtminstone. Att veta att jag hjälpte en enda person på hela denna jord är mitt mål. För hjälper jag en person - ja, då kanske den personen blir stark nog att hjälpa en annan och så vidare, och så vidare. Hur skulle jag någonsin kunna begära något mer?