Ännu ett möte med ännu en person som ska finnas där för att hjälpa mig. 10 minuter in i samtalet sitter jag och omdirigerar panikångesten mot min handled, där jag redan har ärr efter att maniskt ha rubbat bort hud. Kan åtminstone säga att det inte är lika stort, eller gör lika ont, den här gångan.

 

Men hur kan det vara så svårt att förstå?
Speciellt för någon som jobbar med folk som inte mår bra psykiskt?

För snart ett år sen skickades jag in på psykiatrisk slutenvård och jag har varit sjukskriven sen dess, så hur jävka svårt kan det vara att inse att jag inte är i närheten av att vara bättre?
Visst, jag vill inte ta livet av mig varje dag. Jag klarar av att lämna soffan. Mest för att Oliver behöver mat. Men jag orkar fortfarande inte leva. Får ångest av att lämna lägenheten, även om det bara är för att gå och slänga soporna.

 

50% är jag sjukskriven på, och har varit sen i augusti tror jag.

Det innebär att jag ska kunna jobba 4 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.

Jag vill spy när jag tänker på det.

Om jag ska vara ärlig så vill jag spy nästan hela tiden. Ångest, illamående och huvudvärk är det enda som aldrig lämnar mig. Självkänslan kommer och går, så gör även självmordstankarna. På senaste tiden, förutom de nätter jag vaknat och inte fått någon luft, så har jag dock varut utan dom sistnämna. Alltid något.

 

Jo, jag får hjälp. Men man blir inte frisk efter några veckor. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli frisk.

Det enda jag vet säkert är att jag inte orkar längre. Jag orkar inte försöka, jag orkar inte hoppas och jag orkar inte bry mig. Jag är slut. Jag kommer ändå aldrig att kunna gära det jag vill här i livet. Det skeppet seglade när jag var tre någongång och allt det här började.